Avloppsvattenreningens historia i Helsingforsregionen

​Mängden avloppsvatten började öka i huvudstadsregionen under den senare halvan av 1870-talet då vattenverket inledde sin verksamhet och man började bygga det kommunala avloppsnätet. Redan då övervägdes rening av avloppsvatten, men det ansågs vara överflödigt. 

Vattenklosetter togs mera allmänt i bruk i början av 1900-talet, vilket smutsade ned strandvattnen kring Helsingfors udde eftersom största delen av avloppsvattnet leddes ut direkt ur avloppen i närmaste strandvatten. Algväxtligheten som hade tagit över Tölöviken, stadsbornas klagomål och de oroväckande resultat om havsvattnets tillstånd som forskarna kom med  tvingade till slut hälsonämnden att söka lämpliga reningsmetoder.

​Reningsv​erksprogrammet igång

Det första reningsverket byggdes i Alphyddan år 1910 och följande ett par år senare i Savila. Dessa biologiska reningsverk baserades på metoden med sedimenteringsbrunn.

Reningsverken lindrade situationen i Tölöviken som förorenats värst en aning, men den ökade belastningen på grund av föroreningar tilltog på andra stränder. Det föreslogs olika lösningar på situationen som förvärrades kontinuerligt, men övervägningen tog nästan två årtionden i anspråk, efter vilket man i stället för att bygga en havstunnel började bygga flera reningsverk.

På 1930-talet byggdes två nya reningsverk som tillämpade aktivslammetoden: reningsverken på Byholmen och Råholmen. Byggprogrammet för avloppsreningsverk avbröts på grund av andra världskriget och den efterföljande kristiden och kunde återupptas först på 1950-talet. Under det följande årtiondet byggde man reningsverk runt om i staden ända fram till år 1970 då det nästan 40-åriga byggprogrammet avslutades i och med att reningsverket i Nordsjö färdigställdes. 

​Den växande​​ stadens utmaningar

Även om kapaciteten för avloppsvattenrening växte raskt på 1960-talet ökade befolkningsmängden tidvis ännu snabbare. Reningseffekten påverkades också av stadens avloppssystem. I de nya förorterna byggdes så kallade separata avloppssystem. Innerstadens gamla avloppsnät däremot var ett kombinerat avlopp där regn- och avloppsvatten rann ut i samma avlopp.

Förorenandet bredde ut sig trots de nya reningsverken. Den av staden tillsatta avloppsvattenkommittén föreslog att man förutom att rena avloppsvattnet på sjukdomsalstrare också skulle rena det på växtnäringar som övergödde vattendragen för att på så sätt effektivera reningen. Rening av fosfor testades först i mitten av 1970-talet och senare togs samma kemiska parallellsedimenteringsmetod i bruk i mer omfattande utsträckning . Kväverening testades först på 1990-talet, men då EU:s direktiv stramades åt utvidgade man senare vid Viksbacka reningsverk metoderna ytterligare utöver testningslinjen.

​Sammansla​gningen och havstunneln

Förslaget på en havstunnel som avloppsvattenkommittén framlade på nytt fick också bifall, men projektet verkställdes först på 1980-talet efter att vattenförsörjningens andra stora entreprenad, Päijännetunneln, var slutförd. Samarbetet mellan kommunerna hade inletts redan på 1960-talet och också Vanda samt några andra kommuner i Mellersta Nyland anslöt sig till tunnelprojektet. Också i Esbo hade avloppsvattenförsörjningen inletts i början av 1960-talet då man beslöt att bygga ett centralreningsverk i Finno och leda det renade vattnet härifrån till öppet hav i stället för till strandvattnen.  

I mitten av 1980-talet var endast fem av Helsingfors reningsverk fortfarande verksamma. Redan innan reningsverksprogrammet slutfördes hade man konstaterat att systemet var otillräckligt för att förhindra förorening av närliggande vattendrag. Helsingfors stads vatten- och avloppsverk inledde planeringen för att ersätta dessa med ett stort centralreningsverk i likhet med Esbo. Beslutet att bygga centralreningsverket i Viksbacka fattades 1986 och storprojektet slutfördes 1994. De gamla reningsverken kördes ned, men reningsverkens utrustning användes vidare på andra sidan Finska viken i Estland och i Ryssland. 

Slammet som uppstod vid reningsprocessen hade dittills använts som gödsel på åkrar. Under 1980-talets senare halva försvårades denna gödselanvändning på grund av misstankar om för höga tungmetallhalter samt om radioaktivitet. Inför planen att strama åt reglerna om gödselslam beslöt Helsingfors stads vatten- och avloppsverk att fortsättningsvis kompostera allt avloppsvattenslam så att det lämpar sig för grönbygge.

​Kontinuerl​ig utveckling

Helsingfors vatten- och avloppsverk sammanslogs år 1984. Från början av år 2010 blev städernas egna vattenförsörjningsverk historia när den nya samkommunen inledde sin verksamhet.

Städerna, som ständigt förändras, samt de allt större avloppsvattenmängderna medför utmaningar även i framtiden. Avloppsvattenförsörjningen bör även bemöta de förändringar som sker i och med klimatuppvärmningen. Utöver de lokala problemen blir frågorna inom vattenförsörjningen allt mer sådana som överskrider både kommun- och nationsgränser och som kräver samarbete.

Källor: 
Herranen, Timo: Vatten och liv. Vattenförsörjningens historia i Helsingfors 1876–2001.
Laakkonen, Laurila, Kansanen ja Schulman (Red.): Näkökulmia Helsingin ympäristöhistoriaan. Kaupungin ja ympäristön muutos 1800- ja 1900-luvuilla.​